Nostalgins hångeldrömmar och dess verklighet

På väg till jobb idag fördes jag en sisådär 25 år tillbaka i tiden. Jag satt på båten och njöt av det vackra landskapet utanför. Isflak, kritvita snötäckta klippor och vegetation samt en väldigt färgrik himmel. För en gångs skull hade jag kommit ihåg att ta med mig hörlurarna till mobilen så radion var så klart igång. Mina tankar avbröts plötsligt av något som gjorde mig väldigt glad… i radion spelade de ”Forever young” med Alphaville. Helt plötsligt var jag en liten påg igen som stod och dansade till dessa fantastiska låtar. När det inte var tryckare så stod jag och dansade i närheten av den flicka jag tyckte om. Inte för nära så att hon kunde upptäcka mitt intresse men tillräckligt nära för att tro (läs hoppas) att hon ändå skulle se mig och erkänna sin kärlek till mig genom att fråga chans på mig och sen skulle vi hångla till en tryckare. Hände det? Nej! Frågade jag chans? Nej!

Men jag älskade att gå på dessa diskotek och dansa natten lång (till klockan 8 med andra ord) och man kunde köpa läsk, saft och godis från ett litet hopfällbart bord med ett grönt kassaskrin. Var det ett klassdisco turades vi om att stå där. Vem som skötte musiken kommer jag inte ihåg och jag brydde mig nog aldrig, jag hängde med kompisarna och givetvis trånade jag efter den där tjejen jag var intresserad av då. I slutet av discot så kom ju alltid de låtarna man hade längtat efter… tryckarna. Hur gick det egentligen till när man valde danspartner? Jag kommer inte ihåg helt och hållet. Jag vågade aldrig fråga TJEJEN men hennes kompisar däremot, vilka ofta kunde vara mina egna kompisar. TJEJEN kunde också var en kompis så klart men även om TJEJEN var en kompis/klasskompis vågade jag aldrig fråga om hon ville dansa. Jag var så där barnsligt nervös, jag fick enormt svettiga händer och jag var nog redan svettig för att jag hade dansat så mycket innan. Jag kommer ihåg en tryckare där min danspartner slutade dansa med mig för att jag var alldeles blöt på ryggen… Det var pinsamt men hon var snäll och frågade om jag ville gå ut en stund och prata istället för hon tyckte också att det var varmt. Jag tror att hon ljög av ren snällhet. Sen så kändes det så där konstigt i kroppen när det gällde TJEJEN att jag bara ville springa och hoppa och tjoa… men det gjorde jag aldrig. Jag fick ju behålla lugnet och vara lite cool (fast jag var nog aldrig cool). I vilket fall som helst… att bjuda upp. Ibland fick jag nej och ibland ja och det gällde åt andra hållet också. Man var aldrig taskig mot varandra när man inte ville dansa utan det var bara att man hade ställt in siktet på att dansa med någon annan. Hade den personen tackat ja till en annan så frågade man personen som precis hade frågat en själv, men oftast hade hon redan hittat en annan danspartner och då blev det till att leta bland de som var över.

Sen var det alltid danstävlingar vilka egentligen var ganska hemska. Man dansade parvis medan några personer (oftast två tjejer) gick omkring och bedömde. Var man inte tillräckligt bra viskade de till en att man var ute och så var det bara till att gå och sätta sig och titta på de andra som dansade. Det var alltid deras bästisar eller någon populär person som vann av någon anledning. Jag kom aldrig till tryckaren som oftast var finaldansen… förutom en gång och jag minns det så väl. En klasskompis till mig hade en storasyster som var en av skolans sötaste/snyggaste och omåttligt populär. Jag och min kompis umgicks en hel del och systern var alltid snäl och trevlig mot mig men jag visste så klart att hon var helt utanför min liga. Jag var väl bara en liten snorunge för henne. Ett par års skillnad är ju hur mycket som helst när man är liten. Fast just den här gången kom hon och bjöd upp mig till danstävlingen. Jag dansade och dansade och hade hur roligt som helst. Jag dansade med tjejen som blev helt plötsligt blev TJEJEN. Det gällde att njuta av varje sekund och jag dansade som en tok (ett steg vänster, ett steg höger, ett steg vänster och släng bak högerfoten och rör på armarna, ett steg höger och släng bak vänsterfoten och fortsätt att slänga med armarna, utveckla). Utan att ha märkt det så var vi helt plötsligt i final. Tre par var kvar på golvet och den här gången satt alla andra och tittade på oss. Jag brydde mig inte så mycket om det utan var nervös inför finaldansen… ”Måtte det inte bli en tryckare” men det blev det ju alltid och så även denna gången. Ut högtalarna började ”China In Your Hand” med T’Pau att strömma och det var bara till att börja dansa. Jag kommer inte ihåg mycket annat mer än att jag stod och höll om henne. Hon luktade så gott och jag gjorde allt för att inte trampa på hennes tår. Efter en stund som som kändes som en evighet var låten slut och hon gick till sina kompisar. Vem vann danstävlingen då? Jag har absolut INGEN som helst aning men en sak är säker jag kände mig som en vinnare. ”Forever young” har jag inget direkt dansminne till men det var helt klart den bästa tryckarlåten, utan tvekan. Det blev många tryckare genom ungdomsåren men det blev aldrig någon flickvän på något disco… inte förrän i nian.

Vilken är din ungdomstryckare? Låt oss ta en gemensam tur längs minnenas alé. Sen lägger jag in låtarna i en spellista på Spotify.

Annonser

7 thoughts on “Nostalgins hångeldrömmar och dess verklighet

  1. eftersom du tjatar 😉
    favoriten är nog ”power of Love” men det ska va Jennifer Rush, inte Celine Dion.
    mest minnen är nog Eurythmix ”Miracle of Love”. sista dansen, vi gick i samma klass. han va 10cm kortare än jag, men vem brydde sig???

  2. Den hade jag glömt. Hur kunde jag göra det? Det är också en låt som skänker en del minnen =)
    Bra val!
    Miracle of Love får också hänga med.

  3. Jag kan banne mig inte komma på någon direkt ungdomstryckare…Men däremot har jag faktiskt vunnit en danstävling en gång. När jag och familjen vara i Lindvallen på skidsemester gick jag, själv, på det disco som arrangerades för ungarna där. Jag fattar idag inte att jag vågade, eller för den delen ens ville, gå dit. Att dessutom ställa upp i danstävlingen kan såhär i efterhand tyckas vara rent ut sagt dumt. Har för mig att man dansade solodans, men när väl jag och en tjej stod kvar som segrare så var det då dags för tryckare. Pinsamt tycker jag idag, jag vet inte vad 10-åriga Mats tyckte. Rick Astley dansade jag till, men inte någon tryckare. Annars som tryckare är ju Up Where We Belong fin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s