Är jag manlig nu??

Jag minns när jag var liten och började intressera mig för hårdrock. Det kan väl ha varit tidigt 80-tal och jag sög åt mig det mesta inom den genren. Jag minns alla coola lp-omslag, frisyrerna, de tafliga musikvideosarna… men framförallt minns jag kläderna. Som hårdrockare skulle man klä sig på ett visst sätt och jag ville klä mig som Judas Priest, Van Halen, Iron Maiden m.fl. Det blev aldrig aktuellt då mina föräldrar inte riktigt förstod hur viktigt det var med identitet. Tur var väl det kan man tänka… jag har svårt att tänka mig att det hade blivit någon större succe att komma sminkad till lågstadiet i tighta spandexbyxor, pudelfrisyr och något konstigt minimalt på överkroppen.Men det var min bild av hur en hårdrocksman skulle se ut för att vara manlig.

Hårdrocken föll bort ett tag under senare delen av 80-talet. Bilden av hur en man skulle se ut började också ändras. Nu skulle man inte vara en spinkig gruppmedlem i tight spandex… nä, nu skulle man istället var stor som ett hus och under högstadiet började jag (och många kompisar) att börja lyfta skrot. Nu skulle tjejerna bli imponerade av VÅRA böljande former. I mitt huvud skulle mina armar bli som mina lår och mina lår skulle bli som whisky-fat. Då var jag 191 cm lång och vägde 70 kg och skulle se ut som herrn undertill på kortast möjliga tid.
Den här mannen var ju förebilden och ALLA tjejer ville ha killar som såg ut så… eller hur var det nu? Troligtvis var det vad vi killar visste att vi trodde vad tjejer ville ha och då är det så, så det så. =)
Men man skulle fortfarande ha tajta kläder så att man inte råkade dölja någonting. I början av 90-talet dök Schenkenbergs 6-pack upp på bilderna… FAN! Nu skulle man vara snygg också och med så lite kläder som möjligt så att man kunde visa upp allt vad man hade i böljande muskelhav. ARRGH! Det var ju helt omöjligt för mig så jag råkade bli punkare istället. Dra en säkerhetsnål genom kinden och se glad ut. Det räckte långt när man skulle impa på tjejer (som också hade råkat bli punkare för att det var svårt att leva upp till Cindy Crawford).

Men sen hände det något med Sveriges män eller så var det något som hände i mitt huvud. Vem vet? Helt plötsligt började dessa underbara t-tröjor dyka upp. Om jag inte minns fel så var det i mitten/slutet av 90-talet.
Svullo hade väl öppnat dörren på glänt med sin ”För fet för ett fuck” men nu var det helt plötsligt okej att vara stor och kläderna började bli större och större även på smala killar. Byxorna började nu att hamna längre och längre ner. På gymnasiet där jag gick tyckte skolans rika elever (säg 90% av skolans elever) att det var skrattretande, för att lite senare själv gå så för att kunna visa upp vilka dyra fina underkläder man hade eller avsaknaden av just underkläder. JA! Jag spär på… men bara lite 😉

Här någonstans tappade jag min bild av hur en man skulle se ut, hur kläderna skulle sitta, skulle man ha kläder överhuvudtaget etc. Jag följde mitt eget manliga mode och de som har sett mig eller kanske till och med fotograferat mig då, har nog en del skratt kvar i sina minnen. Sen helt plötsligt en dag i den första delen av 2000-talet upptäckte jag att jag faktiskt kunde ha en sån t-tröja på bilden ovanför. Lite stolt var man på något konstigt sätt och samtidigt kröp det in lite panik i huvudet ”Var f-n kom kilona ifrån helt plötsligt?” För det hände ju verkligen bara över en dag så klart =)

Innan tränade jag hyfsat mycket men nu hade jag slutat med alla sporter och det var dags att sätta igång igen. Det gick så där. Sjukdom, skador och slapphet avlöste varandra och att dricka god öl var ju så trevligt. Trots avsaknaden av träning kunde jag inte låta bli att lägga märke till att något nytt hade hänt i Sveriges mentala utveckling. Det var tydligen inte okej längre att gå med dessa t-tröjor som stolt basunerade ut att man var storväxt men glad och stolt ändå. Nu sprangs det på gator, torg, parker, löpband… ja, överallt. Givetvis hade klädstilen också ändrats och speciellt var det byxorna som hade ändrats och det var först och främst tjejerna som hade dessa. Första gången jag hörde smeknamnet för dessa skrattade jag så att grät.

-Mummelbyxor!
-Va? Mummelbyxor???
-Ja! Man ser att läpparna rör sig men man hör inget.

Det tog inte lång tid innan jag såg den första killen i såna byxor och jag kunde inte låta bli att stirra trots att jag försökte att låta bli. Han hade behövt ett byxben till och så pratar vi inte mer om det.

Vanligtvis är jag pigg på nya idéer och väldigt fördomsfri (som jag ser det) men här satte jag ner foten. ”Aldrig i helvete att jag tar på mig såna där byxor eller vad man nu ska kalla det!!!” I torsdags köpte jag mitt första par och de är helt underbara att springa i och kommer snart att köpa ett par till för höst/vinter.
Nu är cirkeln sluten! Bättre sent än aldrig. Jag har mina tighta byxor. Okej, det är inte spandex men jag har heller inte samma behov av att vilja vara sminkad och klädd som mina barndomsidoler, vilka för övrigt inte heller har det behovet längre. Sen är de i och för sig mellan 50-65 år gamla idag så det är kanske inte så konstigt?

Jaja, en sak säger jag dock. Det dröjer några kilon till innan det blir någon tajt löptröja. Beach 2013. Here I come!