Mindre modiga män

Jag blev mer än något överraskad när jag hoppade av bussen idag. När bussen körde iväg slog jag en blick mot bussen och vad fick jag se?! En kille satt och räckte fingret. Jag tittade mig omkring men det fanns ingen annan där som kunde vara en stolt mottagare av en fingerräckning. Det var alltså mig denna vackra gest var ämnad för.

Efter en liten stund slog det mig att det var killen som hade suttit bakom mig som nu stretchade sitt långfinger. Anledningarna kan ju vara många men den mest troliga är att han blev sur på mig någon gång i början av bussturen.  Han gick på bussen på samma hållplats som jag. Han satte sig på sätet bakom mig och snart hördes musik från vad jag trodde var hans mobil. Jag blev lite nyfiken och försökte lyssna. Antagligen har jag inte varit direkt diskret men jag ville höra vad det var för låt. Jag satte mig lite så där sidleds på sätet för att höra bättre.

Det gick inte!

Så jag lutade mig nog lite mer bakåt och då hörde jag något… det var Smurfhits (lustigt förresten att ordet Smurfhits finns med i telefonens ordlista).
Åtminstone lät det så för ett kort ögonblick. Jag tänkte för mig själv att jag var knäpp, typ fnissade till och skakade lite på huvudet över min dumhet och nyfikenhet för att sen släppa det hela.

Nu lämnade bussen hållplatsen. Det här började och slutade alltså inom en minut… i alla fall för min del. Killen som satt bakom mig måste ha suttit och knutit händerna i fickan och väntat på  att det ultimata tillfället skulle dyka upp så att han kunde utföra en än mer ultimat hämnd. I nästan 10 minuter har han suttit och gnisslat tänder och planerat sitt illdåd. När han såg mig trycka på stoppknappen måste hans hjärta ha bultat av allt adrenalinpåslag. Inte fan tänkte han säga något till mig, inte heller ge mig en ilsk blick när jag gick förbi honom på väg mot dörrarna. Nejdå! Ett finger efter att bussen hade kört iväg skulle det vara.

Detta finger uppskattar jag faktiskt. Hade jag bott kvar i Malmö hade jag säkert blivit skjuten för en så hemsk gärning.

Fingret påminde mig om händelsen och från hans synvinkel har jag nog tolkats som otrevlig. Om du läser detta så ber jag om ursäkt! Jag blev nyfiken på din musik. Jag var trött , hängig och krasslig och hade inte en tanke på vett och etikett. Sorry! Hade jag varit lite modigare (eller varit mer intresserad) skulle jag frågat dig istället.

Men var det verkligen Smurfhits?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s