Kön vs Kön

Nu slänger jag mig huvudlöst in i debatten om skillnaderna mellan könen (utom de hyfsat uppenbara då alltså). För många år sedan satt jag och väntade på kära fru, i en entré på Malmö sjukhus där hon jobbade. Jag var alldeles för tidig och det fanns absolut INGENTING att göra… utom att titta på människor förstås, och det kan vara väldigt roligt.

Ganska snart upptäckte jag en skillnad mellan könen vad gällde dörröppnandet. Merparten av kvinnorna tryckte på dörröppnaren medans merparten av männen öppnade den för egen kraft. Slänger man in lite statistisk avvikelse så var det 100% åt bägge håll. Jag tyckte att det var så pass intressant att jag under åren har fortsatt att studera detta fenomen och resultatet är kanske inte särskilt förvånande. Merparten kvinnor använder dörröppnare när de finnes, merparten män gör det inte.

Hur är det med folk med barnvagn då? Kvinnor med barnvagn är nästan hundraprocentiga vilket är förståeligt… men det lustiga här är att knappt 50% av män med barnvagn använder dörröppnaren.
Idag när jag var på Frölunda Torg såg jag till och med ett par kvinnor som gick en omväg bara för att kunna välja en dörr med dörröppnare. Varför är det så? Till en början tittade jag på hela med neutrala ögon men det går inte längre för det är en så uppenbar skillnad. De vänner som orkat lyssna på mig har sina teorier:
Kvinnor är smartare, kvinnor är svagare, män förstår inte hur knappen fungerar, kvinnor klarar inte av kroppsarbete, män vill inte visa sig svaga, kvinnor tycker att handtagen är fallossymboler (Fråga mig inte! Jag vet inte ens om det är positivt eller negativt).

MEN!!! Nu tror jag att jag har svaret. Förra helgen råkade jag lyssna på Nanne i P4. Tydligen var det hennes 50-årsdag (grattis) och en av gästerna sa att hon föll för sin man för att han var romantisk. På frågan varför han var romantisk så var svaret att han höll upp dörrar (bl.a) och där och då slog det mig… kvinnor är inte skapta för att öppna dörrar. Det finns helt enkelt inte i generna. Så vet ni det!

Nästa gång tittar vi på två ords egentliga betydelse i samband med shopping och rea: Spara vs tjäna.

Annonser

GöteborgsVarvet 2012 – skoj för hela familjen

Vill du läsa om Stortjejens och Lilltjejens lopp så hoppa längst ner direkt!

Så har man äntligen sprungit en halvmara och inte vilken halvmara som helst… utan GöteborgsVarvet som är världens största halvmara. Runt 61-62 tusen personer hade anmält sig och drygt 44000 kom i mål. Tyvärr ser man i listorna att många inte kom till start och det räcker att se på sin egen umgängeskrets för att förstå hur ”Lagen om all världens jävlighet” styr våra liv. En fick löpförbud pga en skadad fot, två blev rejält sjuka dagarna innan, en hade ryggproblem och en kom in på en skola i england och flydde därför landet. Jag led och lider med dem eftersom de missade en väldigt trevlig helg men hoppas att de får en ny chans nästa år.

Alla löpare delades in i totalt 30 startgrupper beroende på lite olika saker som tidigare tid, springa för välgörenhet, företag m.m. Grupp 18-24 var indelat efter anmälan/betaldatum. Jag och Kära Fru startade i grupp 20, ca 2 timmar och 1 kvart efter första startgruppen… man kan också se det som att vi startade drygt 1 timme och 1 kvart efter att vinnaren hade sprungit i mål på nytt banrekord. Grattis Victor Kipchirchir!

Hur var loppet då? Jag kommer inte ihåg allt men jag skriver ner det som har satt sig.

De första 6 km gick hur bra som helst och det kändes riktigt bra i kroppen. Precis innan 7 km blev jag lite knäckt när Snövit rusade förbi mig men det var bara till att bita ihop och undvika att Butter kom ikapp mig. Vid Sannegårdshamnen fick jag ett värmande mottagande. På en balkong fanns döttrarna i sällskap med släktingar och lagom till att jag kom fram hissades det ner en korg med två drycker att välja mellan – vatten eller öl… Jag hann hinna tänka att jag skulle ta ölen innan någon klok del av hjärnan styrde handen till vattnet istället 🙂

Kära Fru hade kommit dit 7 minuter efter mig och hon gjorde också ett klokt val.

Precis efter 10 km stod frälsningsarmén och spelade nån långsam nertempolåt som fick hela fältet att sakta ner för att löpningen skulle passa med musiktempot. Lustigt hur musik kan påverka! Jag såg på pulsklockan att pulsen hade sjunkit så det var bara att slita sig ur deras klor och sätta fart igen. Bara några hundra meter senare kom dryckesstationen på Lindholmen. Det var rejält med vätska på marken och jag tänkte att det kunde bli halt på sina ställen. Så fel jag hade!!! Sportdryck är inte bara bra att dricka utan det ger även rejält med fotfäste. Det lät riktigt roligt när 40-50 personer sprang i loppets klibbigaste del.

Precis efter 12 km ville inte mina knän längre men som tur var ville jag det så det var bara till att bita ihop. Jag gick uppför GötaÄlvbron för att spara på knäna. Det var inte ett dumt val för jag gick snabbare än vad de flesta sprang. Långa ben är inte dumt att ha ibland. Sträckan upp längs avenyn var en transportsträcka jag inte kommer ihåg mycket av för jag var helt koncentrerad på knäna. De krampade och krånglade och nu gjorde det ont hur jag än gjorde. ”Gå-jogga-springa-hoppapåettben”tekniken tog mig upp. Nerför gick det lite lättare när man sprang på ett hav av gula svampar. Det var svårare att hitta asfalt än tvättsvampar. Nu var det ca 3,5 km kvar och jag fick syn på en av stationerna där man kunde bryta loppet och åka taxi gratis. ”Bryt här!” stod det på en stor skylt. Jag tänkte tanken men gav mig f-n på att ta mig i mål. Det var ju så kort sträcka kvar. Jag sprang förbi en tjej som låg på en bår och andades nästan panikaktigt, en kille haltade fram som Frankensteins monster, folk började se rätt slitna ut nu. Nu brottades jag inte bara med knäna utan även med mitt mentala jag. Så här kunde en monolog se ut:

Jag: Jag klarar inte det här!
Jag: Det gör du visst då!
Jag: Men jag har så ont i knäna.
Jag: Och?! Bit ihop!
Jag: Men va f-n!
Jag: Inga men! Du ska i mål annars blir jag skitförbannad på dig.
Jag: Okej!

Det var ett av de mer normala samtal jag hade med mig själv. Jag började ge upp tanken på att klara varvet på 2:30 h men när det slog mig att jag skulle klara det om jag bara höll ett sjuminuters tempo så fick jag ny energi och kunde strunta i vad knäna och mitt negativa jag tyckte. Jag sprang i mål på 2:29. Kära Fru kom i mål på 2:34. Kompisen R hade siktat på 1:50 och slog det med ca 3 minuter. Kollegan J klarade sitt mål på under 100 minuter. Roligt!

Jag har fortfarande ont men jag har redan anmält mig till nästa år! Under 2:20 är målet.

MiniGöteborgsVarvet

På söndagen var det dags för Stortjejen och Lilltjejen att ställa sig vid startlinjen tillsammans med Stortjejens kompis A. 250 meter skulle avverkas. S hade bestämt sig för att hon skulle hålla både L och kompisen A i handen när hon sprang, ”- Jag har två händer ju” med ett röstläge som får det att verka som att hon tror att jag inte förstår nånting alls och att det är självklart att de ska springa så snabbt att de nästan flyger… L också. Det blev istället att hon höll i A och Kära Fru.

Vid startlinjen hade SATS uppvärmning precis som på det stora varvet. Under tiden som barnen (och Kära Fru) sprang tog jag mig bort till målet för målfoto. S och A kom springandes tillsammans och snabbt gick det… men sen stannade de precis bara ett par meter ifrån mål. S ville vänta in lillasystern och mamman.

L hade nu lämnat Kära Fru och sprang glatt på egen hand. Hon hade hur roligt som helst. Väl i mål fick de banan och kexchoklad och nu var det dags att hänga medaljerna runt halsen. Det ville inte S. Istället blev hon jätteledsen och började gråta för hon kom på att hon egentligen inte ville springa för hon ville hellre vara hemma och leka. Det tog en liten stund så gick det över och efter lite fika så skulle medaljen fram. Nu när man pratar med någon om loppet så kommer hon och viskar: ”Berätta att jag fick en medalj!”

Ikväll bestämde hon sig för att hon ska springa MiniGöteborgsVarvet nästa år. Lillasyster hakar nog också på skulle jag tro.

Nervöst!

Snart är sanningens ögonblick här… ska jag orka springa min första halvmara någonsin? 15:47 startar vi (jag och kära fru) i startgrupp 20. Jag vet inte om löpningen längs Avenyn blir en kejsares segertåg in i Rom eller om det blir den trista Golgatamarschen… och då är det inte ens slut utan man har några kilometer kvar till mål.
Jag återkommer i kväll, död eller levande.
Tills dess… Ha oss i tankarna.

Risbullar till folket

När vi flyttade till Göteborg upptäckte jag en hemsk sak… det finns inga risbullar här. Tydligen är det en skånsk företeelse tänkte jag, typ som skånsk äggakaka, spiddekauga (spettekaka för er som inte kan språket) och skånsk akvavit. Alla har de en speciell plats i skånska hjärtan och det har ju så klart risbullarna också.

För ett tag sedan när jag var nere i Malmö upptäckte jag hur fasanfullt fel jag hade. Det är inte ens en sak som alla (skåningar) känner till. Jag hade två saker som jag var tvungen att äta när jag kom till Malmö, för det första var det Falafel för Malmö har sveriges godaste. I götet kan man inte göra riktiga falaflar, falafels, falafeler (vad tusan heter det i plural?) De värmer de i micron eller så friterar de frusna färdiggjorda och har man otur så friterar de redan friterade falaflar. Det man får i vilket fall som helst är en osmaklig sörja som dessutom är dubbelt så dyr. Nog om det… den andra saken jag skulle ha var så klart en risbulle men hur jag än letade så hittade jag inga butiker som sålde dessa smöriga juveler.

Vad gör man då? Det man inte kan köpa, det gör man själv. För er som inte har ätit risbullar så är det som chokladbollar utan kakao och med puffat ris. Låter det skumt? Prova! Här är mitt recept:

100 g smör rumstempererat
1 dl socker
1 msk vaniljsocker
1 msk cocosflingor
1,5-2 dl havregryn
1-1,5 dl puffat ris + lite att rulla i

Lös upp sockret i 2 tsk mjölk/vatten. Kör sen socker, vaniljsocker och smör med elvisp tills det blir ”fluffigt”. Häll i havregryn, cocosflingor och ris och vispa igen. När allt är ordentligt blandat gör du bollar, ungefär i samma storlek som en golfboll. Rulla sen i puffat ris. In med det hela i kylen och sen är det bara till att njuta av dessa härliga saker som får vilken dietist som helst att springa iväg gråtandes. Tycker du inte att det är sött nog kan du alltid rulla i kalaspuffar istället.

Hoppas att det smakar!