Jag ber om ursäkt direkt för nu tänker jag vara lite elak. Om jag ska tala om för en person vad jag tycker och tänker om denne så vill jag ha den personen framför mig. På så vis blir inte informationen förvanskad och jag får se reaktionen. I detta fallet är det dock inte möjligt. Måste jag dela med mig av detta i en blogg då?! Javisst! Undrar du varför så läs ”Om mig”.
Jag tittade på Äntligen hemma för första gången på länge när jag såg något som fick mig att tänka på Terminator 2, ni vet scenen där John Connor försöker lära Terminatorn att le. Det var lika roligt som skrämmande. I Äntligen hemma var det inte någon Terminator som försökte le utan det var Lulu Carter. Det gick bara inte. Hur hon än försökte så lyckades hon inte få igång de muskler som krävs för att framkalla ett smittande leende. I hennes fall är ett leende lika omöjligt som att ha en Alien som husdjur eller som att ersätta tärningarna som hänger i backspegeln med leccablock. Det går bara inte helt enkelt.
Jag ger henne cred för att hon visar vad som händer när jakten på skönhet via botox, syra och allt annat, tar orimliga proportioner.
Härmed inför jag ”Månadens AC/DC-person/personlighet/grupp/misc” och marskvinnan Lulu plockar hem priset för ”Stiff Upper Lip”.
AC/DC – Stiff Upper Lip